Sandy

Det är först såhär i efterhand med lite distans och andra glasögon som jag inser hur slitigt förra året i Stockholm var. Jag hade som tur var min fantstiska klass som jag både skrattade och grät tillsammans med över eländet vi var mitt i. Nu inser jag hur kämpigt det var och har svårt att inse hur jag lyckades klara det, men det ger mig en oerhörd styrka nu. Att kunna möta något som känns som en hel omöjlighet och fundera på hur man någonsin ska klara det och sen se tilbaka och inse att jag gjorde ju just det. En psykisk utmaning som diskuterats med en av mina underbara vänner är att gå från att vara någon som är bra eller bland de bästa på någonting för att sedan vara en i mängden, en "medelmåtta" (oerhört negativt ord förresten!). Det gör inte min prestation på något sätt sämre, jag har fortfarande presterat efter min förmåga, men just det här, det kan vara oerhört svårt att acceptera för en perfektionist. Styrkan är dock att kunna inse att man klarar vad som helst, bara man ger sig in i det! Något jag ska försöka komma ihåg inför framtida utmaningar.  

 

Jag kommer inte ha min klass kvar i Stockholm när jag kommer tillbaka vilket känns oerhört sorgligt. Nya äventyr väntar och jag vet att jag i dem har vänner för livet. Jag antar att det hör till med internationella vänner. Såhär på andra sidan Atlanten börjar jag fundera på om det som känns som hemma någonsin går att kompromissa med. Det är en oerhörd kluven känsla att känna sig som mest hemma i Sverige med sina allra närmaste men samtidigt alltid längta efter någonting större, något annat. Världen är full av oändliga möjligheter så hur kan man få det bästa av två världar? Härborta känner jag mig ibland så oerhört svensk (som närjag håller upp dörren för en kille som ska gå in och han vägrar gå in förrän jag går in, haha!) men ibland så känner jag det som att jag trivs så bra med alla internationella människor, både amerikaner, europeer och allt vad det är. Allt är så enkelt här, det är lättare att umgås, lättare att göra roliga saker, lättare att uppleva nya saker, lättare att resa, lättare att njuta, lättare att plugga, lättare att träffa killar (om man nu är ute efter det...). Jag vet inte om det beror på att allt är lättare utanför Sveriges strikta gränser eller om det kanske beror på att jag lever i en låtsasvärld här, som lugnet före stormen innan vuxenlivet knackar på dörren. Jag ska helt enkelt njuta så länge det går, och vara tacksam för att ha fått en sån här oerhört härlig upplevelse!